josefiinlindblom

Tänk er att få leva med båda sina föräldrar i 8 år,

och sen helt plötsligt bara en, och du får aldrig mer träffa den som dör.

Aldrig någonsin.

Alla saker man skulle gjort med personen går aldrig att uppleva.

Alla minnen med personen går aldrig att återupplevas.

Personen som ni älskar så mycket så det gör ont är bara helt borta,

Kan bara se den på kort, aldrig mer höra dens röst, aldrig få röra vid personen,

aldrig kunna berätta för personen hur mycket man älskar den.

När man sitter och tänker tillbaka på allt, när personen var i liv.

Alla skratt man delade, alla saker man gjorde tillsammans, alla minnen.

Personen som ska uppfostra en, finnas där, berätta vad som är rätt och fel,

är helt plötsligt borta.

När folk säger förlåt för dom nämt ordet "pappa",

det gör nästan det hela bara värre, man känner sig annorlunda.

Så många gånger man fått göra "han skulle vara stolt över dig idag",

"han är alltid med dig, vakar över dig dag som natt"

"du är stark som klarar detta"

Men de spelar faktiskt ingen roll, det jag önskar är att kunna se hans min när jag gör han stolt,

inte att han bara vakar över mig, utan att få träffa han, att han va med på jorden

och det är inte alltid man är så stark, man kanske visar sig vara stark, men är man igentligen de?

Visst jag har blivit mycket starkare av att få leva med en sånhär sak, men helt ärligt vet jag inte

hur jag ska hantera det, vad jag ska göra när det är som jobbigast, hur det kommer bli.

Och allt som har förendrats, det känns som ett nytt liv efter pappa dog,

som att allt började om på nytt, fast med samma människor på något sätt..

Jag kommer ihåg dagen då han dog, de första dagarna utan han, med hoppet på att allt inte skulle vara verklighet,

att jag skulle vakna och pappa va med oss, att allt va som vanligt.

Så många saker man ångrar idag, och föralltid kommer få göra..

Att jag aldrig gick fram och rörde pappa en sista gång där på sjukhuset,

bara för att jag va för rädd, jag vågade inte..

Att jag aldrig själv gick fram med min ros på kistan på begravningen,

istället för att låta mamma göra det, bara för att jag va för ledsen.

Och att jag försökte glömma allt som hänt, försökte förtränga allt sen jag va liten,

på något sätt trodde jag väll att det skulle bli enklare att lära sig leva med det

om man inte kommer ihåg allt, men det ångrar jag jävligt mycket.

Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, du va världens bästa pappa!

Du lämnade oss i stor saknar och sorg, och jag längtar tills dagen jag får träffa dig igen.

Jag älskar dig, Vila I Frid!

Tänk er att få leva med båda sina föräldrar i 8 år,

och sen helt plötsligt bara en, och du får aldrig mer träffa den som dör.

Aldrig någonsin.

Alla saker man skulle gjort med personen går aldrig att uppleva.

Alla minnen med personen går aldrig att återupplevas.

Personen som ni älskar så mycket så det gör ont är bara helt borta,

Kan bara se den på kort, aldrig mer höra dens röst, aldrig få röra vid personen,

aldrig kunna berätta för personen hur mycket man älskar den.

När man sitter och tänker tillbaka på allt, när personen var i liv.

Alla skratt man delade, alla saker man gjorde tillsammans, alla minnen.

Personen som ska uppfostra en, finnas där, berätta vad som är rätt och fel,

är helt plötsligt borta.

När folk säger förlåt för dom nämt ordet "pappa" när dom pratar om sin egna,

det gör nästan det hela bara värre, man känner sig annorlunda.

Så många gånger man fått göra "han skulle vara stolt över dig idag",

"han är alltid med dig, vakar över dig dag som natt"

"du är stark som klarar detta"

Men de spelar faktiskt ingen roll, det jag önskar är att kunna se hans min när jag gör han stolt,

inte att han bara vakar över mig, utan att få träffa han, att han va med på jorden

och det är inte alltid man är så stark, man kanske visar sig vara stark, men är man igentligen de?

Visst jag har blivit mycket starkare av att få leva med en sånhär sak, men helt ärligt vet jag inte

hur jag ska hantera det, vad jag ska göra när det är som jobbigast, hur det kommer bli.

Och allt som har förendrats, det känns som ett nytt liv efter pappa dog,

som att allt började om på nytt, fast med samma människor på något sätt..

Jag kommer ihåg dagen då han dog, de första dagarna utan han, med hoppet på att allt inte skulle vara verklighet,

att jag skulle vakna och pappa va med oss, att allt va som vanligt.

Så många saker man ångrar idag, och föralltid kommer få göra..

Att jag aldrig gick fram och rörde pappa en sista gång där på sjukhuset,

bara för att jag va för rädd, jag vågade inte..

Att jag aldrig själv gick fram med min ros på kistan på begravningen,

istället för att låta mamma göra det, bara för att jag va för ledsen.

Och att jag försökte glömma allt som hänt, försökte förtränga allt sen jag va liten,

på något sätt trodde jag väll att det skulle bli enklare att lära sig leva med det

om man inte kommer ihåg allt, men det ångrar jag jävligt mycket.

Du kommer alltid att finnas i mitt hjärta, du va världens bästa pappa!

Du lämnade oss i stor saknar och sorg, och jag längtar tills dagen jag får träffa dig igen.

Jag älskar dig,världens finaste människa Vila I Frid!

va tvungen att skriva av mig ltie så.